Ett hem i Kuba

Tacksamhet. Under det senaste året har jag verkligen försökt att praktisera tacksamhet dagligen. Såväl över smått som stort. Efter resan till Kuba kan jag känna alldeles speciell tacksamhet. Vi brukar känna att vårt hem är där vi är, men nu har vi verkligen en egen familj i Kuba. Vi är lyckligt lottade.

Det är något alldeles speciellt med Kuba. Det är så fascinerande att betrakta hur hela samhället fungerar. Hur människorna tar dagen som den kommer, hur de ser glädjeämnen i små saker, hur otroligt gästfria människorna är och hur de verkligen bjuder till. Man skäms verkligen över de lyxproblem vi har och som vi skapar oss.

Det är märkligt hur saker och situationer faller ut ibland. Ödet lägger sig i. Egentligen var det bara en tillfällighet att vi hamnade hos den här familjen. För ett år sedan då vi anlände sent på kvällen och hade tagit taxi från flygfältet in till gamla Havanna till vårt Casa partcular, visade det sig att stället var dubbelbokat. Visst, jag medger, man blir lite orolig. Klockan är runt midnatt, man är nog så trött efter den 12-timmar långa flygresan, man sitter i ett främmande hus i en stad som är obekant och har ingen aning om vad man ska ta sig till. De kan ingen engelska och vår spanska är inte bättre. Men barnen orkar förvånansvärt bra. Husvärden börjar ringa runt till bekanta och bekantas bekanta för att hitta ett ledigt rum någonstans i stan. Efter cirka 15 minuter kommer beskedet; ett rum är ledigt en kvarts promenad därifrån. Vi blir guidade dit och blir emottagna hos en familj, där vi första natten övernattar i ett tre personers rum. Det större rummet blir ledigt följande dag. Vi andas ut och somnar förvirrade men ändå nöjda. På den vägen är det. Det visade sig vara en alldeles speciell och härlig familj och nu har vi hållit kontakt ett år. Ödet gav oss det allra bästa!

Utsikt från terrassen i gamla Havanna, Habana vieja.

Utsikt åt andra hållet. Capitolio i bakgrunden.

Vilken glädje det var att få ses igen! Överösta med kramar och pussar kände vi oss så välkomna. Det vankades middag och förstås en hel massa prat. De pratar just ingen engelska, så vi får ta till spanskan. Men konstigt nog så lär man sig fort och mycket av det talade tycker vi att vi uppfattar. Sen får man ju såklart se till att man har nedladdat Google translate, så då fixar sig det mesta. Ibland blir ju översättningarna lite tokiga, men då får man ju skratta åt det.

Våra första dagar i Havanna gick åt att strosa runt, åka amerikanare, umgås med värdfamiljen samt att bada vid stranden Santa Maria, Playas del Este, som ligger en halvtimmes bilfärd från Havanna. Det enklaste sättet att åka till stranden är att åka taxi, priset ligger på cirka 40 CUC för en tur- och returresa. Du kan åka buss också, men då har du såklart tider att följa. Använder man sig av CUC (vilket man oftast gör) får du räkna med att priserna är rätt höga. Något helt annat är det ju om du har möjlighet att använda CUP, men det kommer inte på fråga när det kommer till transporter.

Cykeltaxi är också ett utmärkt sätt att röra sig med i staden.

Att strosa runt i gamla Havanna är något av det trevligaste man kan göra. Det finns över 1000 historiskt sett viktiga byggnader. Du ska inte vara alltför känslig; det luktar speciellt på många ställen och gamla Havanna är slitet. Men vem avgör vad som är en vacker yta? För mig är de slitna byggnaderna så vackra. På den enda promenadgatan Calle Obispo hittar du ett flertal caféer, restauranger, barer, butiker (rätt tomma sådana; vänta dig inte att du shoppar på Kuba), banker och bankomat samt ett Etecsa-kontor ifall du behöver köpa ett internetkort.

Det finns parker där du kan använda internet. Du kan också använda internet på Etecsa-kontoret. Men du behöver köpa ett kort med en kod för att komma in på nätet. Korten kostar 1 CUC och är giltiga en timme. Du kan använda samma kort flera gånger, men kom ihåg att logga ut från sessionen. Du behöver också ha ditt pass när du köper kortet. Korten säljs också på svarta marknaden för 2 CUC; i parkerna kan du fråga någon och snabbt kommer du att ha ett internetkort i handen.

Kuba är i första hand en cash-ekonomi, så det lönar sig att ha med euron i kontanter. Du kan växla in en liten summa på flygfältet så att du kommer dig till Havanna. Sedan lönar det sig att växla in mer vid växlingskontoren Cadeca. Passet med! Automater finns för uttagning av kontanter, men vi har inte använt oss av dem, så vi kan inte uttala oss om tillförlitligheten.

Det finns så mycket att se i Havanna, så du måste räkna med att inte kunna se allt. Guideböckerna ger de populäraste sevärdheterna, men stirra dig inte blind på dem, utan försök se livet du har runt dig. Det kan vara så mycket mer fascinerande än populära sevärdheter.

Hotel Nacional. Ett av Havannas arkitektoniska emblem, byggt 1930.

Det är härligt att strosa längs strandpromenaden Malecón. I solnedgången är det speciellt vackert och promenaden fylls av folk som njuter av solens sista strålar. Platsen är populär för fiskare, du kommer att få se en och annan intressant fångst. Köp en mojito vid något av hotellen (till exempel Hotel Deauville) eller i ett hål i väggen (barnen kanske uppskattar en TuKola, Kubas egen koladryck) och sätt dig vid promenaden och betrakta folkvimlet. Det är magi.

Efter tre nätter i Havanna tog vi taxi colectivo till Viñales, som ligger cirka 200 km väster om Havanna för att spendera fyra dagar här. Resorna tur och retur kostade totalt 200 CUC. Viñales är en vacker dal som kantas av mogotes, en typ av rundade berg. Viñales är ett tobaks- och kaffeodlingsområde och man är verkligen på landet med grisar, tuppar, hönor, getter, hundar och katter som alla strosar fritt. Här behövs öronproppar på natten, eftersom tupparna håller tidiga morgonmöten och de har minsann mycket att besluta om. Det finns en hel turister här, speciellt sådana som gör dagsutflykter hit. Men den lilla staden är avslappnad och tempot är lugnt. Här ska man inte ha bråttom. På terassen till varje hus ser du åtminstone två gungstolar; här sitter man på kvällarna och betraktar stjärnhimlen. Man kommer till Viñales för att komma nära naturen, för att upptäcka det gröna, frodiga och spännande landskapet.

Mogotes-berg, typiska för landskapet i Viñales.

Typiska hus i Viñales. Lägg märke till gungstolarna.

Hästridning, cykling och vandring är lämpliga aktiviteter i Viñales. En dag red vi upp till tobaks- och kaffeplantagerna. Det var en verkligt fin upplevelse. Hästarna var lugna och beskedliga vilket passade oss perfekt då vi inte är vana ryttare. Vi hyrde cyklar en dag och cyklade omkring i trakten. Bland annat besökte vi Cueva del Indio, en grotta som upptäcktes 1920. Du går cirka 200 meter inne i grottan och kommer till en flod där du transporteras 400 meter med motorbåt. Grottan är upplyst så upplevelsen är mäktig. Utmärkt för barnen också.

Vi cyklade också till en muralmålning från 1961 som visar på evolutionen. Målningen finns på en 617 meter hög klippa och är 120 m lång. För 18 personer tog den fyra år att färdigställa.

Hästridning till tobaks- och kaffeplantagerna.

Här kommer man ut med båten man åkt med inne i Cueva del Indio.

En dag fick bli stranddag. Det är ett måste att besöka Cayo Jutias, som ligger 60 km från Viñales. Cato Jutias är en paradisstrand med fin sand och turkost vatten. Men vägen dit är dålig, så räkna med att sträckan dit tar cirka två timmar att köra.

I Viñales bodde vi också i Casa partcular. Fadern Mowgli i familjen pratade utmärkt engelska så det var lätt att kommunicera och få goda tips och råd. Han ordnade med allt ifrån cyklar och hästar till bokning av matställen. Det kostade cirka 13 euro per natt att bo hos denna familj i Casa partcular. Frukost köpte vi av honom varje morgon och avnjöt den på hans fina takterrass.

Vårt Casa partcular i Viñales, Casa Mowgli e Aniurka.

De sista dagarna av resan tillbringade vi med vår värdfamilj i Havanna. Vi besökte bland annat Lenin-parken cirka 20 km utanför Havanna där vi bjöds på finmiddag. Parken är en oas för stadsborna; de åker dit på söndagarna för att ha picknick, eller äta en bit mat på någon av restaurangerna. Parken är 670 hektar stor. I parken finns bland annat många mycket gamla träd och en konstgjord sjö. Men parken har lidit mycket sedan 1990-talet, mycket är övergivet och av dem som besöker parken är 95 procent kubaner. För många är parken nostalgisk; det fanns en tid då parken myllrade av familjer under helgerna.

Finmiddag i Lenin-parken. Ris, kyckling, fisk och räkor.

Det blev ännu en stranddag och en middag med vår familj innan det var dags att åka hemåt. Det blev mycket skratt och många tårar, pussar och kramar då vi skiljdes åt. Vi är ännu rikare på erfarenheter och vi vet att vi alltid får komma hem till Kuba.

¡Nos vemos pronto!

En resa att minnas

Dags för Kuba