En resa att minnas

Idag vaknade jag av koltrasten. Vilken vacker sång den ville dela med sig. Det var svårt att somna om efter den. Tankarna började mala, vilket är lite jobbigt då det är helg och man skulle få sova. Men vad gör man när den inre rösten ofrivilligt håller nån slags tidig morgonsändning? Oväntat svårt att byta kanal.

Inget slut på den här ofrivilliga lärokursen i sikte. Även om man mentalt ställt in sig på att det här kommer att ta länge, så funderar man ju hur länge. Det där lilla ordet hur.

Just imorse låg jag och tänkte på resor. Det är ju inte helt fel att drömma sig bort. Resor vi gjort och resor som var tänkta att bli av, men som nu får vänta. Hur länge vet vi inte. Tur att man kan resa med minnen.

Eguisheim, Alsace.

Vi har ingen annan sommarstuga än den vi har på gården. Ett uthus vi inrett till ett sommarhus, så att vi ska kunna njuta av middagar ljumma sommarkvällar. Också här, under en av höstens sista kvällar, när man fick bylta in sig i filtar och tröjor och det mörknat, föddes denna tanke om att köra iväg på en tur genom Europa. Ett äventyr som blev 13 länder på tre veckor i juni 2016. Ja, vi vet, det är helt galet. Men så är vi ju lite galna också.

Vårt sommarhus. Här föds en del idéer.

Vi tänkte helt enkelt att eftersom vi har bil och eftersom det finns vägar överallt, så det är ju bara att köra. Det blev inte så enkelt.

Ju mer vi funderade på resan, desto svårare blev det att besluta sig. Besluta sig för hur vi skulle köra, var man skulle stanna och hur länge. Det blev mycket planering den vintern. Det var roligt men också frustrerande. Men någonstans måste man ju bestämma sig. Vi bokade boendena längs med hela rutten på förhand för att helt enkelt undvika den stressen när man är ute och reser med barn. Barnen var då 8 och 5 år gamla.

Rutten, hur såg den ut då? Vi åkte ner till Helsingfors och tog båten till Tyskland. Därifrån åkte vi till Frankrike, Alsace och därifrån till Schweiz och Liechtenstein. Sedan åkte vi vidare genom Italien och Slovenien ner till Kroatien och upp via Bosnien och Hercegovina. Vi stannade till i Slovenien igen och åkte sedan en sväng till Österrike och vidare genom Slovakien och Polen. Från Polen åkte vi med båt till Sverige och slutligen båt tillbaka till Finland. Totalt 13 länder och cirka 7700 km. Går det med små barn i bilen?

Vi har turen att ha barn som trivs i bil och de är vana att resa. De har rest sedan de var i babyåldern; sonen gjorde sin första resa till Irland när han var tre månader. Dottern var inte mycket äldre när hennes första resa gick av stapeln. Det är vårt sätt att lära barnen om världen. De får se mycket och de är väldigt nyfikna på världen runt sig. Kanske har det att göra med att jag själv fick resa mycket som barn? Då reste vi alltid med bil runt i Europa. Vi sov i tält och kokade mat på spritkök. Redan då var världen mitt hem.

Ibland går det inte som man planerat. Noggrann förberedelse hjälper inte alltid; det går inte att planera allt. Vi hade inte tänkt stanna fem dagar i Eguisheim i Alsace i nordöstra Frankrike. Vår Saab 9-5 Aero hade helt andra planer och beslöt att Eguisheim är ett ypperligt ställe att paja på. Vattenpumpen gav upp i en av de vackraste städer vi sett. Vi fick tillfälle att utforska en del av Alsace medan bilen reparerades. Men vår noggrant planerade tidtabell gick i stöpet. Flera boenden var bokade och betalda, men det var bara att ta smällen och försöka fundera hur man skulle gå vidare.

Colmar och Eguisheim är två av många pärlor längs med vinrutten, Route des Vins i Alsace. Gatorna kantas av vackra korsvirkeshus i pastellfärger.

Alla gillar Cremant d' Alsace.

Det löste sig på bästa sätt. Trevliga människor hjälpte oss så vi kunde stanna och när vi äntligen var på väg igen, hade vi en ny plan och ny rutt. Egentligen skulle vi ha åkt till Syditalien för att tillbringa fem dagar där. Sedan skulle vi ha tagit båten från Bari över Adriatiska havet till Dubrovnik men vi bestämde oss för att köra ner till Dubrovnik istället. Vi körde genom fantastiska vyer i Alperna, genom Schweiz och Liechtenstein. Gissa vilket det mest bestående minnet är från Vaduz? Det att vi kör in i en refug så det bara smäller. Nu kan vi skratta åt det.

I Italien fick vi beundra Comosjön och se Venedig. Många gånger har vi varit här tidigare, men inte med barnen. Det var fina dagar.

Kan ni gissa vad som hände sedan?

Det går utmärkt att ta bilen in till Venedig. Många tror man måste lämna den långt utanför stan, men det går bra att köra ända in i stan och lämna den i ett parkeringshus brevid efter den långa bron som leder in till staden. Mycket praktiskt och inte alls dyrt.

När vi hunnit till Kroatien och ätit gott, badat i havet och sovit en natt i en vacker liten by utanför Trogir, var olyckan framme åter. Kan ni tänka er känslan då bilen går sönder en andra gång? Vi hann åka två kilometer från byn då generatorn gav upp. Den gav upp lämpligt vid en verkstad. Nu var vi mer handlingskraftiga så vi hyrde en bil och åkte med den medan bilen reparerades ännu en gång. Okej, det kostade en slant men vi skulle till Dubrovnik.

Jag har aldrig sprungit på Stradun i Dubrovnik tidigare, bara promenerat. Stradun är huvudgatan i gamla stan i Dubrovnik. Ikväll sprang jag. Det kan de som var med mig intyga. Jag har aldrig varit så genomsvettig, dels av nervositet, dels av värmen den kvällen. Med nöd och näppe hann vi fram i tid. Det här var ett viktigt möte. Jag bokstavligen röjde väg framför mig bland horder av turister. Ber om ursäkt för alla som “var i vägen” den kvällen. Vi var sena på grund av att bilen gick sönder tidigare på dagen, vi hade fått vänta på hyrbilen och när vi äntligen kom oss iväg, tog vi tog fel väg och timmarna ner till Dubrovnik kröp fram då vi valde kustvägen.

Vi måste ha varit en syn. Barnen och mannen sprang efter mig och hade svårt att hålla takten. Med svettpärlor i pannan, genomblöta kläder, presenter under armarna hann vi fram. Hon satt tålmodigt och väntade, min lekkamrat från Dubrovnik. Det var henne som jag lekte med runt Gundulic-statyn en sommarkväll då jag var fem år gammal. Jag kommer ihåg det som om det hände igår. Jag kunde inte prata med henne, men hon delade en stund i livet med mig. Oj vad vi hade roligt.

Jag, fem år gammal till vänster, hon till höger. Min lekkamrat under några timmar en sommarkväll i Dubrovnik.

Hon var ett minne jag plockade fram tidigare samma vår då det var påsk. Jag hittade fotografiet hos mina föräldrar och kom ihåg just denna stund. Det är konstigt hur vissa saker etsar sig fast i minnet. Jag postade frågan om vem hon kunde vara på Facebook och på mindre än 24 timmar hade jag hittat henne. Och det var därför vi skulle hit just denna kväll. För att få träffa henne ett antal år senare på samma plats, vid samma staty. Och så blev det. Det är som allt hänger samman.

Efter minnesvärda dagar åkte vi vidare via Bosnien och Herzegovina tillbaka till Trogir för att hämta den reparerade bilen. Vi styrde vidare mot Slovenien där vi hälsade på bekanta. Ljubljana är en synnerligen trevlig stad, som är lätt att greppa. Slovenien bjuder på varierande natur och fina upplevelser.

Lake Bled, Slovenien.

Härifrån fortsatte resan via Graz i Österrike till Bratislava i Slovakien. Graz var ett viktigt stopp eftersom min pappa studerade här i sin ungdom och min syster är född här. En del av familjens historia finns här.

Bratislava, Slovakien.

Vi skulle gärna ha haft mer tid i Bratislava. Staden kändes spännande liksom hela Slovakien. Den mest kända sevärdheten är Bratislava slott. Trafiken var utmanande. Men vi hoppas på att få en ny chans i denna stad.

Vi styrde vägen genom Polen och upptäckte Kraków, också en stad jag gärna skulle besöka på nytt. Det blev ett besök på koncentrationslägret i Auschwitz, det berörde stor som liten. Till höjdpunkterna hörde också ett besök i Frederick Chopins hemgård i den lilla byn Zelazowa Wola.

Auschwitz. Ett besök här kan knappast lämna någon oberörd. Inga ord finns för upplevelsen.

Auschwitz

Möte med Chopin.

En vy någonstans i Polen.

Dags att styra hemåt. Vi tog båten från Gdansk till Karlskrona och körde vidare mot Stockholm. Därifrån tog vi båten till Åbo. Tre veckor och flera tusen kilometer senare var vi åter hemma. Om vi skulle göra det igen?

Absolut. Men hur och vart? Tja, det får vi se. Snart öppnar sommarhuset för säsongen. Vi får se vilka idéer som föds. Men när? Det kan bara tiden utvisa i nuläget. Så länge kan vi bara drömma oss bort.