Det enkla är det goda

Midsommarhelgen börjar lida mot sitt slut. Vilken ljuvlig tid det har varit. Midnattssolen står högt på himlen och sommarnätterna är som vackrast. Man skulle vilja vaka hela natten och betrakta allt det vackra, samtidigt som man blivit så pass gammal att man vet att följande dag inte blir speciellt rolig om man vakar alltför mycket.

Vi fick möjlighet att fira midsommar i en stuga vid en insjö i Kurikka. Våra vänner har en sommarstuga här och familjen skulle tillbringa midsommar på annan ort och stugan var ledig. Jag älskar havet, men som barn har jag tillbringat mycket tid vid olika sjöar och det är ändå något alldeles speciellt att njuta av bastu och bad vid en insjö. Vattnet är varmt och mjukt och det känns annorlunda att bada här. Barnen trivdes i vattnet i stort sett hela tiden och om de inte badade åkte de omkring i gummibåten. Och tänk vad en vedeldad bastu kan göra en lycksalig.

Vi har i regel alltid åkt på någon resa genast skolorna slutat. Men i regel har vi också velat komma hem till midsommar. Eftersom vi inte åkte iväg någonstans detta år, var det speciellt trevligt att kunna fira midsommar i hemtrakterna, men ändå på lite annorlunda vis. Och nog har vi ju fina ställen i hemlandet också. Och man behöver inte heller åka speciellt långt heller för att upptäcka vad hemlandet har att erbjuda. Att köra runt på små grusvägar där hettan dallrar och upptäcka landsbygden eller betrakta blomsterprakten vid vägkanterna och plocka några buketter. Att få äta sill och nypotatis. Det är livskvalitet.

Jag uppskattar när saker görs enkelt och okonstlat. Man ges tid till reflektion när saker skalas bort. Man kan ju om man så vill, bara sitta på en sten och titta vart molnen är på väg. Eller på vattnets rörelser. Det är väl nån slags frihet i den stunden. Nu när jag över midsommarhelgen vaknade alldeles vid vattnet tänkte jag på att livet är lite som vattnet. Först känns det kallt, när man står där med vattnet upp till midjan men så småningom känns det varmare och plötsligt kanske man simmar fullt ut och inser att riktningen är den rätta. De senaste åren har varit mest vadande över alla möjliga stenar och stockar, men nu känner jag äntligen att jag vågar simma ut. För det är vad jag vill, bli lite mer sann mot mig själv.