Närmare sig själv
Sällan har så många människor uppskattat sina hem lika mycket som nu. Inte bara det att vi uppmanas att stanna hemma, utan även det faktum att på många ställen börjar det egna hemmet kännas som den enda trygga platsen. Jag tror också många för tillfället glömmer kulisserna i hemmen; de senaste inredningsprylarna eller det perfekta köket. Nu kommer förhoppningsvis de riktiga värdena in i bilden; ett hem är det ställe där man är älskad.
Många familjer kämpar hårt nu för att få vardagen att gå ihop. Kanske krävs det disciplin för att få det att fungera. Många har en ny arbetssituation, någon lever kanske i ovisshet om framtiden. Känslorna är många. Min förhoppning är ändå att alla ändå kunde hitta ro i sitt hem oberoende hur situationen ser ut. Men man ska undvika förväntningar. I livet är det kanske överhuvudtaget lättast och man låter bli att skapa förväntningar. Istället kan vi skapa band. Starka sådana.
Jag har alltid trivts hemma. Även om jag trivs ute i världen och även om jag brukar säga att hemmet är där jag är, är det ju människorna runt mig som gör mitt hem. Fast det är klart, att tassa runt i vår gamla gård gör mig också lycklig. Största delen av sakerna i huset är gamla och har en historia; de har en själ och något att berätta. Det att andra människor suttit på samma bänkar, nött de samma breda golvplankorna med sina bara fötter, gör att jag kan känna mig som en länk mellan tiden som varit och den som kommer. Jag kan känna att allt hänger ihop, att det finns ett syfte. Det är en fin känsla.
En annan sak många insett värdet av nu är naturen. Naturstigar och vandringsleder upplever en renässans. Vem skulle för ett par månader sedan trott att det skall bli trångt på vandringslederna eller att vandringsleder stängs eftersom det vistas för mycket människor där? Märkligt, eller hur? Naturen har ju en kraft i sig som inte ska underskattas. Det är en kraft vars existens många av oss glömt när vi sitter på snabbtåget. Den har en helande kraft och den talar lugnt till oss. Den kanske har den röst som vi kan lyssna till eftersom det annars nu är svårt att sålla ut information av allt det som våra sinnen fylls med.
Att vandra ute i naturen ger mig en liten stund då jag tillåts glömma verkligheten. Det är en så otroligt skön och befriande känsla. Det kan till och med gå en timme eller så och jag ges en chans att vila lite. För visst, jag känner oro, men ute i naturen känner jag ro. Man vandrar över stenar och rötter och känner hur marken sjunker ner under fötterna och hur det doftar rent. Man väcker kroppen med lite andra signaler än den stress och ångest som många säkert upplever nu. Man lägger märke till små detaljer; hur solljuset speglar sig i vattenpölen eller hur ett träd lyckats forma sig under tillväxten. Man har kanske med sig något smått att äta och dricka och märker hur smakerna plötsligt är så mycket tydligare och renare.
Det är tid för att komma närmare sig själv nu. Och närmare varandra. Och se att vi alla är länkade till varandra. Om du får den upplevelsen i skogen eller hemma spelar ingen roll, men du kanske känner dig tryggare.
